Att fjällvandra är bland det bästa man kan göra med sina hundar, tycker jag. Hundarna kan röra sig fritt (ja de flesta i alla fall), och om det dyker upp nåt så ser man det i god tid och kan ropa in dom. Och att vara tillsammans med matte hela dagarna, ja faktiskt hela dygnet, är ju också uppskattat! Att få plaska/bada i alla bäckar, hoppa upp på alla stenar och bara kuta runt och leka, ja det är livet för en hund. Och visst är det en underbar känsla för oss människor också med dessa vidsträckta vidder och höga berg. Man kan inte se sig mätt på allt vackert som naturen bjuder. Ibland är det skönt att bara släppa alla tankar på träning, tävling , planering och alla måsten och bara vara. Låta tankarna flyga som dom vill!  I år såg vi mycket folk och många hundar men inga renar eller lämlar. Renar såg vi däremot i stugområdet och vid/på vägen.

Här är vårat gäng

Viktoria med sin aussie Elva 2 år, Irene med rottisen Jossan 5 år?och jag med Bella 9 år och Ila 1 år. 

Första dagen gick till norska gränsen och sedan utmed Silverfallen. Vädret var lite växlande med moln, sol och några regndroppar. Helt ok vandrarväder.

Här startar vi vid sjöstugan och går över den smala hängbron.

Unghundarna tänkte inte på att spara på energin utan sprang och lekte hela tiden.

Vi går utmed gränsen mot Norge. Hundarna får inte gå in i Norge utan att vara rabiesvaccinerade, och det är inte alla våra hundar.  Vi följde den vackra silverbäcken nedför. 

Det gällde att hålla ordning på hundarna för här fanns det  många barn, vuxna och hundar . 

Vi hade klövjeväskor med till hundarna, men mina fick bara ha dem kortare stunder och med lätt packning. Mest för att kolla hur det fungerade. Och det fungerade alldeles utmärkt.

Bad i Silverbäcken

Rast och vila vid Silverbäcken ...

Det smakade bra med mat efter en dag på fjället!

Viktoria var flitig och tränade spår på kvällarna! Mina hundar och jag vilade från sådana aktiviteter.

Nästa dag styrde vi kosan mot Oskarstugan.

Här hittade vi en liten sjö!

Rast

Oskarstugan skymtar långt där framme!

Äntligen framme!

Här fanns en jättefin bäck att bada i. Men den var ganska grund .

Bella spanar ut över vidderna! Hoppas kanske på att upptäcka något spännande!

Irene och Jossan poserar på en sten.

Bella och jag.

Sköööönt med bad!

Nöjda hundar!

Nästa dag var Ila dålig i magen, kräktes och hade diarre. Hon matvägrade också så vi bestämde oss för att stanna hemma och vila, och hoppades att magen skulle bli bra!

Tyvärr blev hon inte bättre, så vi begav oss hemåt på torsdagen. Tråkigt var det, för vädret var perfekt för vandring och stugan var jättefin!

Och som sagt, renar såg vi bara utefter vägarna! 

Skönt att ta en liten tupplur efter maten. I Djurås på vägen hem.

Ila är relativt pigg, hon dricker vatten men vägrar att äta nåt.